|
|
|
Familj
O / Family O 1.
Olaus Andreae Amnaeus 1678-02-19 skedde giftermål för Wällärde Hr Oloff Amnaeus och Jungfru Elisabet Philipsdotter Ellis, dotter till Perukmakaren Philip Ellis och Catharina Bengtsdotter Roslin. In 1678, on February 2nd the marriage between Olaus Amnaeus and Maiden E.P. Ellis, daughter of wigmaker P. Ellis and C. B. Roslin, was celebrated.
Kaplan Olaus Andrae Amnaeus (av A. J. Ax:son Amnéus) Låtom oss inträda i kaplanen A. A. A:s hem en julhelg i midten av 1680-talet. Genom de små blyfönsterna inkomma en jämförelsevis sparsam dager och den stora, men låga salen skulle förefalla oss tämligen mörk, så mycket mer som under helgen de svarta klädestapeterna är uppsatta. En björkvedsbrasa flammar i den stora, öppna spisen. På
väggarna se vi en stor vacker spegel, två gamla Kongel, contrefaits, Doctor
Luther contrefaits inom sina ramar och några mindre taflor, Ett stort
ur med lod angifver med sitt jämna knäppande tidens gång. Af det öfriga
möblemanget märka vi tio stycken lackstolar, ett stort och vackert ekskåp
inlagdt med svart träslag, två antika ländstolar, klädda med blommor och
en bänk med bänktäcke samt en målad ekkista, Vid fönsterna stå två runda
furubord. Midt på golvet står ett stort furubord, som i hvardagslag täckes
af ett bordtäcke af rysskrud. On the walls there are a large beautful mirror, two contrefaits of Luther and a number of smaller pictures. The furniture consists of ten lacquered chairs, a large an oak cabinet, two antique armchairs and a painted oak chest. In the center of the room there is a large deal table. Texten
har ändrats så till vida att ett par ord utlämnats där
det inte gått att tolka skriften. Lerum 1 Januari 2009
2. Anders Amneus
Jag, Maria, Gustava Gyllenstierna Grefwinna och friherrinna efter låtter Handelsmannen wählacbtad Herr Andreas Amneus att up sättia till sin förnödenheet en bodh på min stallgård, på samma ställe som Rocknäs bodh till förende har ståt, och stående honom frit på sin egen omkostnad den att bygia efter behag, till elfwa ahlnar i 1ängden och sex ahln. i bredden, för hwilken (plats) Hr Handelsman skall gifva mig sextijo Der Kopparmt åhrl. uthi tijo åhrs tidh, och hwart halfwa åhrs hyra richtigt betahla för uth, uthan någon inwändning, och då tiden eller termin framleden är, will Gudh, så skall Hr Handelsmannen wara nermast fram för någon annan dett att hyra, då och Contraktet Prolongeras, om wij widare derom öfver ens komma, och den platsen då bårt hyrt blifwer~ Jag Andrews Amneus uth låfwar ricktigt wart halfva åhrs hyrran för uth betahla, till hennes nåde högwählborna Grefwinnan eller des ordres innehafwende och att detta Contract af oss på bägge sidor hållas skall , så hafwe twenne licka lydande Exemplar skrifwit och egenhendit underskrifwit som. skedd:e i Stockholm d . 2 Agusti 1729. rs And - Ämneus Detta tager sin begynnelse Michaeli dag Ao (upphöjt o för Augusto) 1729. Anders
Amneus ( son of Olaus Andrae Amnaeus) 3. En familj i en kyrkoherdebostad i Haverö - A family in the vicarage at Haverö Avskrivet av Christer Amnéus, Lerum, 2001-04-09 Lillhem, Haverö, kyrkoherdebostaden/ Lillhem, Haverö, the Vicarage Kyrkoherden Anders Johan Amnéus hade ett vördnadsfullt utseende. Han var en medelstor man, af ungefär tre alnars längd, hade en stadig kroppsbyggnad och en vacker figur. Han hade en rask gång. Han hade sin moders vackra, bruna, genomträngande ögon. Synen var god ända på sena ålderdomen, hvarför han ej behöfde använda glasögon. Han hade en “stor kroknäsa”. Så långt sonen Abel minnes tillbaka nyttjade han peruk. Med undantag af ett par helt små och korta polisonger var han slätrakad. Nedtill på halsen fick emellertid skägget växa och samlades här i ett par små flätor, som dock ej syntes ofvan kläderna. Han skall i sin ungdom hafva sett bra ut. Han var en allvarlig och tyst man, plikttrogen och inom sitt kall nitisk, En god make och fader sade han ej mycket i hemmet, men då så någon gång skedde, lydde barnen honom genast, synnerligen respektingifvande som han var. Någon gång kunde ett blidt skämt komma öfver hans läppar, men detta hände blott sällan. Hans humör var emellertid alltid lugnt och jämnt. Han var road af läsning, och det lilla bibliotek han egde, studerade han flitigt. Hans kunskaper sedan studieåren voro klara och goda. Såsom exempel härpå kan omtalas, hurusom sonen Karl en gång under sista året af sin skoltid bad fadern öfversätta ett latinskt stycke för sig för att “stuka gubben”. “Men den som blef stukad det var nog jag det”, sade “Kalle”, då han för brodern Abel omtalade händelsen, “för gubben läste det lika bra som svenska.” Hade en mycket vacker handstil. Han tuggade ej tobak och rökte ej, deremot snusade han. På gamla dagar sof han middag och snarkade då duktigt. Hans dopnamn var Andes Johan, men han kallades “Jeanne” (uttalas Schanne). Det var en sorts egendomlig förfranskning af “Johan”, som skedde på en tid, då franska ännu sedan Gustafvianska tiden var modersmålet. Hans fru, Anna Lovisa Amnéus, var storväxt och korpulent. Hon hade djupt liggande, gråblåa, lifliga ögon. Näsan var ganska stor; håret cendré. På äldre dagar använde hon glasögon. Hennes röst var klar och bestämd. Hon gick gerna och “småsjöng” för sig själf. Hon var intelligent, hade ett lifligt temperament, var glad och skämtsam. Såsom husmoder var hon ett mönster för sitt kök. Arbetsam, sparsam, beräknande, fick hon alltid de små inkomsterna att räcka till, höll hemmet i mönstergill ordning och uppfostrade sina barn till ett arbetsamt och dugligt släkte. Hon var en angenäm sällskapsmänniska,meddelsam som hon var och med ett för det humoristiska utrustadt lynne försedd. Deras bekantskap daterar sig redan från de tidigaste barnaåren, ithy at deras föräldrar samtidigt voro bosatta å Ljusnedals bruk i Härjedalen, hans far som bruksinspektor derstädes, hennes såsom brukspredikant. Såsom en egendomlighet kan nämnas, hurusom hon erinrade sig att hon, som var fyra år äldre än mannen, en gång som liten flicka fick sitta på golfvet och hålla den lille nyfödde Anders Johan i sitt knä. Vid tidpunkten för deras giftermål var han adjunkt hos hennes fader, prosten Orstadius i Gudmundrå. Giftermål mellan adjunkten och husets dotter voro den tiden vanliga händelser inom presthusen, men detta hindrade ej, att det lika ofta kunde vara svårt få brödkakan att räcka till för den unga och tillväxande familjen. Tager man i betraktande,att under denna tid deras fem äldsta barn föddes, så inses lätt, att det fordrades stor omtanke och sparsamhet å husmoderns sida för att få inkomster och utgifter att något så när gå ihop. Också erinrar sig sonen Abel hafva läst ett brev från fadern till farfadern, skrifvet vid tiden för brodern Per Eriks giftermål, hvari han på det lifligaste beklagar, att brodern, äfven han adjunkt hos sin blifvande svärfader, kyrkoherden Borgström i Nätra, skulle gifta sig under samma dåliga ekonomiska förhållanden, som han själf en gång gjort ochsålunda få genomgå samma bekymmer och svårigheter, hvilka han själf haft att kämpa med. Då han sedermera tillträdt Hafverö pastorar i Medelpad blef det bättre, Arbetsamhet ochsparsamhet fordrades ock i lika hög grad nu som förr ty inkomsterna voro visst ej stora, det var ett “tredje klassenspastorat”, och barnen växte upp och blefvo flera. Hvad själfva
prästgården, dess omgifning, dess inredning och möblering angår, må här
en särskild beskrifning lämnas derpå. Prestgården, belägen nära intill
kyrkan, ligger vid standen af sjön Hafven. The vicar was of middle height, had beautiful brown eyes and a steady build.Even in his old days his sight was good. He had a hooked nose and sideburns, but did not shave his neck. Anders Johan was a silent, serious man. the children always obeyed him. Sometimes a smile could be seen, but only rarely. He was interested in reading and had a small library. Once one of his children wanted to test his knowledge of Latin, taking for granted that he would be totally lost. He knew it very well, though. anders Johan's handwriting was beautiful. He did not use tobacco but liked to take snuff. Family members called him Jeanne, a sort of French name since French was the language spoken at court in Stockholm in those days. Anna was big, had blue lively eyes, a short nose and ash-blond hair. She was often heard singing to herself. Anna was described as intelligent, happy and humorous. She was the perfect housewife, who kept her kitchen tidy and in order nad liked to socialize with people.Anna was four years older than her husband and once even had him on her lap, when he was a baby. At the time of their wedding he was working under Anna's father, the vicar in Gudmundrå. They had five children but still managed to make ends meet. A report from Lillhem, Haverö, will be found elsewhere on this site. 4. Per Amnéus (1779) Om Magasinsförvaltaren Per Amnéus och hans fru, Maria Amnéus, född Hedenqvist. Avskrivet av Christer Amnéus, Lerum, 2001-04-08 Magasinsförvaltaren
hade ett vördnadsfullt utseende. Han var af full medellängd, ungefär 6
fot lång. Hans gestalt var stadig och grof. Han hade en duktig kroknäsa,
en “Amnéus-näsa”, ögonen voro blåa. Håret var hvitt och långt, skägg bar
han ej, utan var slätrakad. Han hade ett friskt, skämtsamt humör, till
lynnet var han lugn och blid, men kunde dock brusa upp. Han pratade rätt
mycket, läspade något. Han hade en vacker handstil. Han snusade ej, men
rökte deremot med förkärlek pipa. Denna, en sjöskumspipa, gafs efter hans
död såsom minne och läkararvode åt doktor Per Rissler, hivlken skött honom
under hans sista sjukdom. Sonsonen Abel erinrar sig hurusom han en tid hade en snusbrun bonjour samt inne oftast gick klädd i rökmössa. Utomhus använde han gröna kasketter à 18 shilling stycket. Hans
fru, Maria Amnéus, var enligt alla
samstämmande omdömen en verklig skönhet, Så hade bland annat hennes måg,
kyrkoherden Landgren, en gång yttrat,
att “hennes döttrar voro nog vackra, men emot modern gingo de likväl ej
alls upp.” En gammal Jämtlandspräst hade, låt vara att han ej vis-à-vis
det sköna könet var någon Paris, fällt det yttrandet, att han “ej visste
sig hafva sett ett vackrare fruntimmer”: Hon var till gestalten snarare
liten än stor, men hennes figur var charmante, hållningen som en drottnings.
Hon var hvarken fet eller mager: “lagom”, en smula uppnäst, näsbårarna
stora. Hennes svarta hår var på ålderdomen mycket obetydligt gråsprängdt.
Ögonen voro stora och mörkbruna. Hon var af ett synnerligen lifligt temperament, var en mycket duglig husmor och under mannens senare tid den, som höll huset uppe. Hon snusade. “Efter ett släktmöte i Östersund 1846”, säger sonsonen Herman i sina “Anteckningar om släkten Amnéus”, inköpte magasinsförvaltarens “söner och mågar i äldste sonens namn en gård i Östersund”, i hvilken föräldrarna tillbragte sina sista gemensamma år. Denna
var belägen vid sedermera Köpmansgatan.” Boningshuset var ett rödmåladt
tvåvånings trähus. Tomten, hvarpå det låg, var stor. Om utseendet af denna
jämte husets båda våningar och deras hufvudsaklig möblering har sonsonen
Abel lämnat följande uppgifter och under hans uppsigt hafva nedanstående
ritningar uppgjorts. (Här finns i originalet en skiss över tomten och en över Nedre våningen) Farstun var mörk. Köket var ganska stort och ljust. Tröskeln mellan dem var hög, troligen äfven mellan de öfriga rummen, såsom den tiden brukades. Köksspisen var hög och öppen med s.k. vind, en rörlig järnaxel, på hvilken grytan hängdes. Skänken var hvitmålad med två dörrar. Bordet aflångt med halvrund skifva,som slogs upp. Det väggfasta skåpet gick från golv till tak, var försedt med hyllor, der matvaror m.m. förvarades. Sängkammaren utgjordeett litet rum. Sängen var en enkel Gustaviansk säng d.v.s. den drogs ut på långsidan. Bordet var hvitmåladt med uppslagsskifva. Öfver sängen hängde en liten färglagd tafla inom glas och förgyld ram, föreställande ett ungt fruntimmer. Hon säges hafva varit en Amnéus från äldre tider, men hvem hon var, är ej med visshet bekant. År 1895 visades den för d.v. Amanuensen vid Nationalmuseum i Stockholm, Doktor Losström. Hans utlåtande om densamma var: “den är målad på pergament, men är fullt utförd endast hvad ansigtet beträffar; den förskrifva sig från 1740-50talet, den tiden Lovisa Ulrika var ung.” Om taflan, såsom traditionen förmäler, föreställer en Amnéus, bör det hafva varit någon af kryddkramhandlarens döttrar eller lagmannens fru, hvilket, hvad angår ofvanstående årtal, väl stämma öfverens. Nedskrifvaren av dessa anteckningar har för sin personliga del ett skäl, hvaraf han anser det mycket möjligt, att traditionen talt sant, och att taflan visar dagen af en Amnéus och enligt detta skäl en dotter til kryddkramhandlaren. Han har nämligen varit i tillfälle att stifta personlig bekantskap med en sonson till kryddkramhandlarens dotter Rebecca, gift med assessorn Höppener, en öfver 80-årig skomakare Höppener i Upsala. Dennes ansigte liknade frappant nämnda fruntimmers ansigte så vad hufvudets skepnad i dess helhet beträffar som särskildt de ljusblåa, något tätt liggande ögonens utseende och uttryck samt den något utdragna och mot spetsen fötjockade näsans facon. Taflan egdes 1895 af sondottern Lydia Lovisa Amnéus i Mariestad. Der hängde äfven öfver sängen ett fickur, en gammal silfverrova, som tillhörde magasinsförvaltarens fru. Den egdes 1895 af sonsonen Abel. Sängkammaren och salen voro tapetserade. Skåpet i salen var stort och vackert. På auktionen efter magasinsförvaltarens död köptes det af häradhöfding Hasselberg, som sedan blef domhafvande i Jämtlands norra domsaga. Det lär af honom ha restaurerats, så att det blef riktigt prydligt. Mellan fönstren satt en spegel i förgyld ram och ofvanför den Emilie Häggqvist i kopparstick. I det mindre rummet i öfre våningen stod (mellanrum på en halv rad här) ett medelstort aflångt bord, innehållande tvänne lådor. Det var från överstelöjtnantens (Här finns skiss på Öfre våningen) hem och kom från magasinsförvaltaren till kyrkoherden Anders Johan i Hafverö samt från honom till förvaltaren Karl Sivert (Handskriven anteckning här: Från honom till sonen Gunnar i Hafverö) Enlig sonsonens Abels utsago bebodde magasinsförvaltarens här beskrifna hem sedan 1844. Sonsonen Herman säger, att huset 1846 inköptes. Efter magasinsförvaltarens död såldes huset jämte tomten till urmakare Melander för ett pris af 1650 kronor. Huset brann sedermera ned, hvarefter Melander uppbyggde ett annat. Familjens
inkomster under denna tid bereddes till en del genom att herbergera s.k.
knallar, kringresande vestgötahandlare, som besökte de olika marknaderna
samt gjorde geschäft litet här och hvar i landsorterna. Dessa fingo då
logera i stora, stundom lilla kammaren i öfre våningen, och då de voro
många och utrymmet trångt, äfven i salen i nedre våningen. För deras hästar
fanns plats i stallet. Någon matservering hölls ock för dem. En sup kunde
de äfven få, om så önskades. Häröfver fördes noggranna anteckningar i en särskild aflång bok eller kladd: den och den dagen kom Johansson, Bolin, Rönnqvist m.fl. åto frukost och fingo en sup, en annan gång middag, en tredje en kask o.s.v. Matservering hölls äfven ute på Frösö läger för officerarna. En annan inkomst var, att sonsönerna Axel, Abel och Karl under en del af sin skoltid voro inackorderade hos farfar och farmor. De fingo då vanligen salen till sitt rum. Stundom kunde dock det mindre rummet i öfre våningen innehas af dem, om det nämligen ej var upptaget och ej för årstiden behöfde eldas. Ännu på gamla dagar erinrade sig Abel, hurusom en fråga stundom trakterade honom ur köksskåpet med en i hans d. V. Smak förtjusande läckerhet - ättika! Med förnöjelse kom han ock ihåg den mellan brandstegen och staketet uppsatta slanan (stången) på hvilken han och bröderna utförde sina gymnastiska produktioner. Såsom nämnts hade magasinsförvaltaren en vacker handstil. Någon inkomst beredde han sig äfven genom att skrifva rent åt en kanslist vid länsstyrelsen. Hvad det dagliga lifvet i huset beträffar, åt man i regel frukost vid 9-tiden, då sonsönerna kommo hem från skolan. Det skedde vanligen i köket, stundom i kökskammaren (sängkammaren). Frukosten bestod af ärtmjölsgröt (rätt avskrivet?), messmörsgröt eller mjölkgröt med “smöröga”. Middagen kl 12 utgjordes av sill, strömming, potatis, rotstampa (rätt avskrivet?), fläsk och paltbröd eller dylikt med välling eller någon sorts soppa efteråt. Vanligen dracks svagedricka till middagen. Denna dryck fanns äfven att tillgå mellan målen. Till kvällen, vid 7-tiden, åts nästan alltid vattgröt eller komjölksgröt och mjölk. Kaffe dracks men huruvida det skedde dagligen kunde sonsonen Abel ej yttra sig om på äldre dagar. En piga fanns, och med dennas tillhjälp skötte magasinsförvaltarens fru sitt hus, så att det om ock tarfligt och enkelt dock alltid var renligt och ordentligt. Med glasögon på näsan och skalmarna i nacken hopknutna med ett band gick hon omkring i sina sysslor. Sonsönerna höll hon i tukt och Herrans förmaning. Abel erinrade sig åtskilliga kraftiga och välförtjänta örfilar hvarmed hon trakterat honom. Öfver de höga priserna klagade magasinsförvaltaren. 1846 höjdes skjutslegan från 16 till 50 shilling banko milen, och detta ansåg han alldeles för mycket. “Annat var det”, sade han “då jag kom hem från Vestergötland och hade gift mig; då kostade det 4 shilling banko (12 1/2 öre) för milen , och det räckte till.” Då magasinsförvaltaren skulle tända eld på sin tobakspipa, skedde det med för tillfället gjorda papperstussar, hvilka tändes vid talgljuset. På kakelugnen hängde en blecklåda, i hvilken den utrökta pipan kratsades ut medels en vid lådan i ett vand hängande ståltråd. Det värdefulla innehållet i denna låda presentades sedan åt en gammal gubbe, som kom vissa dagar i veckan och tände den samt sedan använde “länsmännerna” (de i botten på hvarje pipa kvarblifna, af tobaksoljan tämligen inmängda tobaksresterna) till tuggtobak. Då det någon gång hände, att en bekant tittade in till gubben, skulle alltid, enligt tidens sed, brännvinspluntan och skorpkorgen ram på bordet. “Och så togo de sig en sup och en skorpa och en sup numro 2, och det hände nog, att den tredje fick följa med”. Utan att hafva varit omåttlig tyckes magasinsförvaltaren nog hafva älskat en liten stilla knaber. Om vinterkvällarna brukade gubben och gumman sitta vid bordet inne i sängkammaren och spela “mariage”.. Stundom spelades ock “Boston” (ett den tiden mycket brukligt spel) tillsammans med systern och svågern Rödén. Något besök gjorde gubben hos sonen Jeanne i någon kortare tid hos sönerna Jeanne i Hafverö och Per i Bjurholm, innan hon flyttade till den yngste, Nestor i Luleå, hos hvilken hon ock afled. Handskrivet
tillägg: Per Amnéus was of middle height, about six foot tall. He had a hooked nose (an Amnéus nose), his eyes were blue, his hair white and long. He did not have a beard. He was quite humorous but could lose his temper. He talked a lot with a lisp. He smoked a pipe. Maria Amnéus was a beauty, had a lively temper, fairly small with a charming build. She was neith fat nor skinny and her eyes were large and dark brown. The
house at Köpmansgatan (street name) was painted red and had two storeys.
After a description of the furniture the text continues. There is a picture
of a woman but no one knows for certain whoever she is. The writer of
this text thinks she might be Rebecca, wife of Mr. Höppener. SHer
reatures point in that direction.
The family income was primarily based on accommodation
of packmen who travelled the country.
Lerum 25 januari 2009
|
|
m
